Är så trött på det här nu, vad jag än gör och hur jag än gör det så blir jag nobbad av typ samma personer hela tiden. Folk lämnar mig p g a en data, ett spel, en läxa, pengar, inte orkar, inte passar in etc etc det är för det mesta för saker. Det känns som att man inte är värd något för vissa i deras ögon som att dom kan hålla på hur dom än vill och man får aldrig ett förlåt tillbaka. Visst i andras ögon kan det kanske se ut som att dom kör med mig men vad ska jag göra, jag bryr mig om personerna och kan inte bara be dom dra åt helvete och det hjälper inte att prata med dom heller. Jag känner mig nedvärderad, jag är mindre värd en ett dataspel eller en läxa osv. Ska det vara så? Nej... Jag borde bli behandlad som en helt vanlig människa, inte som en mindre värderad sak... Eller?... Vissa kanske tycker att jag är patetisk som skriver det här men jag vet också att vissa kan känna samma sak ibland.

Vill att det här ska ändra på sig, vill bli behandlad av dom som gör det här mot mig på samma sätt som jag behandlar dom och det är inte så här...

Vill bara bli älskad, vara värd något...

Har tänkt på en sak hela dagen...

Det känns som om jag gillar dig mer än vad du gillar mig.. Det är lite jobbigt att känna så. Vet inte vad jag ska svara dig längre...

För övrigt så har jag inte gjort så mycket idag, har varit i skolan, frusit arslet av mig och varit så pisstrött så det finns inte, kollat på idol och nu så sitter jag här och lyssnar på musik och fryser fortfarande, vanlig dag för mig det här.

Men har ändå inte kunnat slita mig ifrån tanken jag skrev ovanför. Har gått igenom sms på sms på sms för att intala mig något annat men kan inte släppa det..

Hoppas ni haft en bättre dag.

Idag var jag i skolan och det har varit en ganska bra dag där, igår var det ju roligast när vi väntade på att min farsa skulle komma och hämta oss där hahaha fyfan  

Idag fick jag veta att jag har anemi, alltså blodbrist, det är därför jag är så grymt trött hela tiden och alltid fryser. Det går att förbättra med hjälp av järntabletter så det ska jag börja ta nu. Sedan så har jag även börjat med antidepressiva igen fast en ny sort så får vi väl se hur dom funkar.

Nu ska jag iväg på taco middag och sedan sticker jag till min sånglärare för att köra igenom låten jag ska sjunga imorrn.

Puss hej.

Jag har börjat ångra inlägget jag skrev förut om mina vänner.. Vad har hänt? Jag står här ensam och fattar inget alls. Dom flesta är irriterade/sura/arga. Dom har slutat prata med en som dom gjorde förut, har satt mig åt sidan typ. Vad är meningen med allt detta?

Jag förstår inte varför folk inte tror en, varför är det så svårt att tro på vad jag gör, vad jag säger? Jag har ALDRIG ljugit för mina vänner, aldrig. Så vad är det som händer? Vad har jag gjort? Något måste det ju vara?

Jag blir så jävla less på att alltid få dessa ord upptryckta i ansiktet hela tiden "folk trycker ner dig. Varför låter du folk trycka ner dig?" Saken är den att det gör jag inte, inte längre. Folk kan säga vad fan dom vill till mig en gång och jag kommer bry mig men inte göra något, nästa gång någon säger något som jag inte gillar så lackar jag. Jag vill bara inte ha fler problem eller bråk i mitt liv, det är därför jag inte gör något första gången, jag orkar inte mer sånt skit. Hur svårt kan det vara att förstå det?!

Jag ska fan sluta försöka med allt. Allt jag gör eller säger blir ju bara så fucking fel eller tas på fel sätt. Jag orkar inte mer, jag slutar försöka med allt, jag går och lägger mig i graven och lämnar alla ifred. Jag är ju ändå bara en börda för folk, så jag har ju inget här att göra...

Orkar inte med mer falska människor...

Mitt liv har alltid varit ett fucking helvete och det har ju inte blivit bättre, det kommer inte bli bättre...

Som sagt så slutade inte kvällen så bra i går, jag kunde inte sova och låg och grät hela natten, tårarna tog aldrig slut, smågrät fram till praktiken idag, var tvungen att behärska mig där, mådde piss dåligt där och ville bara hem och lägga mig i sängen och gråta, mådde sjukt dåligt på vägen hem, kom hem och gick och la mig och sov. Har haft sån sjukt mycket ångest idag, dagen blev bättre när jag snackade med Kristoffer igen. Har lugnat ner mig ganska mycket nu, har inte så mycket ångest kvar.

För övrigt så är jag helt dum i huvudet, varför står jag och matar på?! Jag gör alltid det, så fort det händer något och jag blir sårad så matar jag på med bullshit egentligen, tills personen som tar emot skiten mår dåligt och det är min avsikt just då. Varför gör jag så?! Jag märker inte vad jag har gjort förens några timmar senare och då kommer jag inte ens ihåg vad jag har sagt, bara att jag snackat massa bullshit. Och så mår jag sjukt dåligt efteråt för jag har ju faktiskt fått personen att må dåligt, jag får skuldkänslor.

Som sagt så fort det händer någonting och jag blir sårad, det behöver inte vara något stort, i det här fallet så var det en mening som startade skiten, så får jag som en black-out och pratar massa bullshit men kommer inte ihåg något sen.

Hur pantad är jag egentligen?!

Jag var sjukt rädd efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, visste inte vad jag skulle ta vägen, vad som skulle hända,ville inte sluta prata. Allting blev bara sjukt jobbigt. Jag kunde inte koncentrera mig idag, ALLT jag tänkte på var det här, försökte spela upp allting i huvudet igen, försökte hitta en utväg, men jag kom ju inte ens ihåg allting!

Vad fan ska jag göra? Jag kan inte fortsätta så här...

Min pappa kommer bli sjukt irriterad när han ser min telefonräkning, men jag bryr mig inte jag måste få prata med dig, jag behöver dig! <3

Kvällen blev inte som jag trodde, den slutade i tårar ... Jag ville verkligen att du skulle förstå.. Men det gjorde du inte.. Du reagerade precis så som jag sa att du skulle göra... Jag visste det redan från början... 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara...

Det är ju ganska många utav min böner som har blivit "hörda" (även fast jag inte tror på gud och kommer nog aldrig göra) fast det har tagit lång tid. Det jag vill komma fram till är väl att jag aldrig blir nöjd, jag kan aldrig se dom bra sakerna eller mäniskorna som jag har framför mig, mest för att jag inte tycker att jag förtjänar dom.

I det här inlägget tänkte berätta hur mycket vissa människor/vänner betyder för mig och mitt liv.

Det finns människor som betyder för mig, som gör mitt liv lite ljusare. Alla kan lita på mig, prata med mig om det skulle vara något det spelar ingen roll vad som händer. ajg bryr mig om mina vänner och det spelar ingen roll om vi blir ovänner, jag bryr mig iaf

Anastasja - Haha du kan få en att garva på sig så mycket. Alla dina kommentarer och syn på livet gör livet både roligare och ljusare.

Kristina - Du är liten och söt. Om man inte känner dig så tror man att du är så oskyldig men du har dina små knep    Och dina kommentarer du slänger ur dig ibland haha dom är ju för roliga.

Emelie -  Dig kan jag berätta saker för och jag vet att du aldrig kommer gå om kring och säga det till någon. Man kan lita på dig. Du har dina små humör ibland men vem har inte, right?   

Izabellé - Även fast vi inte pratar så ofta utanför skolan så vet jag att du är alltid en sån person man kan vända sig till, du kommer nog alltid finnas där för mig i vått och torrt, och du lyssnar alltid på vad jag har att säga. Du är en sån jävla bra vän och jag kommer alltid finnas om det skulle vara något.

Jonas - Du och jag har snackat med varandra lite till och från på sistone, vi hade inte träffats på flera månader när vi äntligen sågs i fredags. Du har hjälpt mig så mycket och jag kan ärligt säga att om du inte hade varit där för mig för ett tag sen så hade inte jag varit vid livet nu. Jag vet att vi har haft våra ups and downs men jag är grymt glad att vi blev vänner. Du har hjälpt mig och jag kommer finnas för dig no matter what, du kan alltid komma till mig om det skulle vara något, om det blir några problem eller så.

Sist men inte minst

Finaste Johanna - Vad sjutton skulle jag göra utan dig, du är ju fan typ som min andra halva, jag kan alltid komma till dig om det är något och du är fortfarande kvar efter allt jag har berättat för dig. Du är den finaste vännen som finns, du har hjälpt mig och räddat mig så många gånger och jag tror inte ens du vet alla gånger  du har gjort det. Jag vet att jag verkligen kan lita på dig, du har fått mig att våga så mycket mera, du har ändrat mitt tanke sätt. Jag är så jävla glad att du finns i mitt liv. Kommer alltid finnas här för dig no matter what!

Love you girl!!  

Haha ja min morfar var ju här igår och han är så rolig. Han ska alltid komma med en massa roliga kommentarer, sjunga massa fräcka visor och säga massa fräcka ordvitsar. Han kom även med den komplimangen att jag har så fint hår, lite vågigt och så och så tyckte han även att alla killar borde svansa efter mig. Han frågade även om jag hade hittat någon pojkvän då och jag bara nej jag har ju inte det och det tyckte han var synd med tanke på det han sa tidigare, haha min morfar är för rolig  

Här kommer även en bild på han, han är för rolig, märks inte alls ibland att han är 89 år