Som sagt så slutade inte kvällen så bra i går, jag kunde inte sova och låg och grät hela natten, tårarna tog aldrig slut, smågrät fram till praktiken idag, var tvungen att behärska mig där, mådde piss dåligt där och ville bara hem och lägga mig i sängen och gråta, mådde sjukt dåligt på vägen hem, kom hem och gick och la mig och sov. Har haft sån sjukt mycket ångest idag, dagen blev bättre när jag snackade med Kristoffer igen. Har lugnat ner mig ganska mycket nu, har inte så mycket ångest kvar.

För övrigt så är jag helt dum i huvudet, varför står jag och matar på?! Jag gör alltid det, så fort det händer något och jag blir sårad så matar jag på med bullshit egentligen, tills personen som tar emot skiten mår dåligt och det är min avsikt just då. Varför gör jag så?! Jag märker inte vad jag har gjort förens några timmar senare och då kommer jag inte ens ihåg vad jag har sagt, bara att jag snackat massa bullshit. Och så mår jag sjukt dåligt efteråt för jag har ju faktiskt fått personen att må dåligt, jag får skuldkänslor.

Som sagt så fort det händer någonting och jag blir sårad, det behöver inte vara något stort, i det här fallet så var det en mening som startade skiten, så får jag som en black-out och pratar massa bullshit men kommer inte ihåg något sen.

Hur pantad är jag egentligen?!

Jag var sjukt rädd efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, visste inte vad jag skulle ta vägen, vad som skulle hända,ville inte sluta prata. Allting blev bara sjukt jobbigt. Jag kunde inte koncentrera mig idag, ALLT jag tänkte på var det här, försökte spela upp allting i huvudet igen, försökte hitta en utväg, men jag kom ju inte ens ihåg allting!

Vad fan ska jag göra? Jag kan inte fortsätta så här...

Min pappa kommer bli sjukt irriterad när han ser min telefonräkning, men jag bryr mig inte jag måste få prata med dig, jag behöver dig! <3

Kvällen blev inte som jag trodde, den slutade i tårar ... Jag ville verkligen att du skulle förstå.. Men det gjorde du inte.. Du reagerade precis så som jag sa att du skulle göra... Jag visste det redan från början... 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara...

Det är ju ganska många utav min böner som har blivit "hörda" (även fast jag inte tror på gud och kommer nog aldrig göra) fast det har tagit lång tid. Det jag vill komma fram till är väl att jag aldrig blir nöjd, jag kan aldrig se dom bra sakerna eller mäniskorna som jag har framför mig, mest för att jag inte tycker att jag förtjänar dom.

I det här inlägget tänkte berätta hur mycket vissa människor/vänner betyder för mig och mitt liv.

Det finns människor som betyder för mig, som gör mitt liv lite ljusare. Alla kan lita på mig, prata med mig om det skulle vara något det spelar ingen roll vad som händer. ajg bryr mig om mina vänner och det spelar ingen roll om vi blir ovänner, jag bryr mig iaf

Anastasja - Haha du kan få en att garva på sig så mycket. Alla dina kommentarer och syn på livet gör livet både roligare och ljusare.

Kristina - Du är liten och söt. Om man inte känner dig så tror man att du är så oskyldig men du har dina små knep    Och dina kommentarer du slänger ur dig ibland haha dom är ju för roliga.

Emelie -  Dig kan jag berätta saker för och jag vet att du aldrig kommer gå om kring och säga det till någon. Man kan lita på dig. Du har dina små humör ibland men vem har inte, right?   

Izabellé - Även fast vi inte pratar så ofta utanför skolan så vet jag att du är alltid en sån person man kan vända sig till, du kommer nog alltid finnas där för mig i vått och torrt, och du lyssnar alltid på vad jag har att säga. Du är en sån jävla bra vän och jag kommer alltid finnas om det skulle vara något.

Jonas - Du och jag har snackat med varandra lite till och från på sistone, vi hade inte träffats på flera månader när vi äntligen sågs i fredags. Du har hjälpt mig så mycket och jag kan ärligt säga att om du inte hade varit där för mig för ett tag sen så hade inte jag varit vid livet nu. Jag vet att vi har haft våra ups and downs men jag är grymt glad att vi blev vänner. Du har hjälpt mig och jag kommer finnas för dig no matter what, du kan alltid komma till mig om det skulle vara något, om det blir några problem eller så.

Sist men inte minst

Finaste Johanna - Vad sjutton skulle jag göra utan dig, du är ju fan typ som min andra halva, jag kan alltid komma till dig om det är något och du är fortfarande kvar efter allt jag har berättat för dig. Du är den finaste vännen som finns, du har hjälpt mig och räddat mig så många gånger och jag tror inte ens du vet alla gånger  du har gjort det. Jag vet att jag verkligen kan lita på dig, du har fått mig att våga så mycket mera, du har ändrat mitt tanke sätt. Jag är så jävla glad att du finns i mitt liv. Kommer alltid finnas här för dig no matter what!

Love you girl!!  

Haha ja min morfar var ju här igår och han är så rolig. Han ska alltid komma med en massa roliga kommentarer, sjunga massa fräcka visor och säga massa fräcka ordvitsar. Han kom även med den komplimangen att jag har så fint hår, lite vågigt och så och så tyckte han även att alla killar borde svansa efter mig. Han frågade även om jag hade hittat någon pojkvän då och jag bara nej jag har ju inte det och det tyckte han var synd med tanke på det han sa tidigare, haha min morfar är för rolig  

Här kommer även en bild på han, han är för rolig, märks inte alls ibland att han är 89 år   

Kommer med dom andra 2 inläggen imorrn, eller ja senare idag. Dom kommer, känner att jag måste skriva dom också eller ett i varje fall. Puss och Godnatt eller något.

Jävlar det förra inlägget blev långt!!   

Jag tänkte berätta om mitt liv, varför jag mår så dåligt så att ni förstår mig lite bättre. Jag tar det i tu och ordning genom åren tror jag, då fattar ni lite bättre och det blir inte så rörigt, eller jag ska försöka iaf. Jag  kommer inte berätta allt i detalj men ändå såpass att ni förstår helvetet, hoppas jag. 

Allting började väl egentligen när jag började på dagis när jag var 4, innan gick jag hos dagmamma, jag blev mobbad på dagis och allting fortsatte när jag började skolan. I 1:an till 5:an så blev jag mobbad både fysiskt och psykiskt alltså med verbal mobbing och så. I 5:an så hade jag en lärare som tryckte ner mig psykiskt vilket gjorde att jag fick svårt i skolan sen. I 6:an till 9:an blev det mest verbal mobbing och utfrysning, jag hade jobbiga lärare som tryckte ner mig psykiskt och tyckte att jag inte ens skulle vara på skolan. Dom flesta eleverna mobbade mig psykist, verbalt och med utfrysning. Jag hade inte många vänner i skolan, vad jag kommer ihåg så hade jag en och det var Johanna tills hon fick gå om 7:an och jag började 8:an då pratade vi knappt med varandra, hon började umgås med andra, mina "fiender" och då hade jag ingen i skolan. Det var också när jag började i 6:an som jag fick dessa självmordstankar och har haft dom sen dess. Och allt det här som pågick gick inte att ändra på, alla hade ju fått en och samma uppfattning om mig så alla valde att frysa ut mig och mobba mig. Sen började jag gymnasiet och allting ändrades för dom visste inte vad som hade hänt innan, dom hade ingen uppfattning om mig än och det var så skönt för då kunde jag verkligen vara den jag ville vara och allting löste sig fint med kompisar osv. Men sen under dom senaste 4 åren så har det hänt ganska jobbiga saker. För 4 år sedan så hamnade jag i bråk med min hunds uppfödare, dom snodde min hund, mitt allt, och allt blev värsta bråket, dom kallde mig olika saker, sedan så vart polisen inblandad, jag fick tillbaka hunden med polisens hjälp, jag blev slagen av uppfödaren några veckor senare och hotad däremmelan men gjorde inget tillbaka, hamnade på förhör hos både polisen och soc pga dom och sen så las skiten ner, det blev bara ord mot ord, men jag går fortfarande runt i rädsla när dom är i närheten. Samtidigt så höll min pappa och mamma på att skilja sig, vilket jag tycker är ganska bra men pappa tog det väldigt hårt och försökte göra allt för att få komma tillbaka, tillslut så försökte han göra så att mamma fick skuldkänslor och pappa hamnade i värsta depressionen som han fortfarande är i. Pappa fick diabetes i samband med det här också men tar inte hand om den och det skrämmer mig för att om han fortsätter så här så kommer han vara död snart men han vill inte lyssna, han bara skämtar bort allt. Jag har en jättedålig relation till min pappa, jag tycker han är jätte jobbig av olika anledningar men ett utav dom är väl att han inte vill lyssna på mig när jag berättar vad jag känner eller hur jag upplever det eller hur jag vill att det ska vara, han säger bara att jag ljuger, att det inte alls är så att det är tvärtom, att det är jag som håller på. Han kallar och tycker att jag är massa saker också bla en bitch, jag är mesig, töntig, lögnare osv. Förra året valde han bort mig framför hans saker och lägenheten vilket kändes jätte jobbigt och det var då jag slutade vara där, det fick mig att känna att han inte älskade mig längre som sin dotter. Sen dess har jag varit iskall mot honom och tycer bara det är jobbigt i hans närhet, orkar inte berätta om alla detaljer i det här inlägget.

För 3 år sedan dog min mormor i cancer som spred sig till alla organ tillslut och det tog verkligen jätte hårt på mig, jag älskade min mormor så jävla mycket. 9 mån senare så dog min farmor i samma cancer, och det var som ett slag i magen, vad är oddsen liksom. Jag fick även veta att min morfar har cancer, inte lika svår men ändå, och han mådde verkligen jätte dåligt efter mormor dog. I lite över ett års tid nu så har vi försökt få in morfar på ålderdomshem, men det har varit väldigt det var inte förens han ramlade och slogs medvetslös som det hände någonting, nu har han äntligen kommit in på ett men hans demens har förvärrats, snart så kommer han inte känna igen någon av oss och det kommer bli väldigt jobbigt.

Jag fick nya vänner i gymnasiet och vissa kom tillbaka sen tidigare, men jag förlorade dom flesta igen. Vissa hade inte tid med mig och vissa orkade inte med alla mina problem helt enkelt, vilket gör ganska ont.

För några år sedan fick jag reda på att 2 av mina morbröder, har suttit i fängelse eller sitter i fängelset för ganska grova saker, vilket är ganska ofattbart eftersom jag har umgåtts med dom på släktträffar osv. Tänker inte berätta för vad dom har åkt in för här på bloggen, men den som undrar kanske jag berättar för. Sen så har jag även fått veta att vi även har haft andra kriminella saker i min släkt, tänker inte gå in på vad här. Men det kan vara ganska jobbigt för mig att veta sånt här, man har liksom ingen kontroll då, man vet inte vart man har dom någonstans liksom.

Sen så när jag var typ 5, 6 år så hände en väldigt jobbig grej, tänker inte berätta här på bloggen med tanke på att min släkt och familj kanske hittar den här bloggen och börjar läsa och jag vill inte att dom ska veta, men som sagt den som undrar kanske jag berättar för.

Det är väl det här jag mår dåligt över. Ut över det här så hade jag ju inte så många vänner som sagt, jag har aldrig haft en pojkvän och även försökt ta mitt liv ett antal gånger.

Allt det här har gjort så att jag har väldigt svårt att lita på folk för så fort jag har gjort det så har ju allt gått åt helvete, jag har blivit lämnad, det har blivit bråk osv. Jag har även vädigt svårt att våga göra saker pga allt det här. Jag har väldigt dåligt självförtroende och tycker för det mesta att jag är ful, tjock, inte fötjänar det bästa bla. Och den här tanken om att jag inte förtjänar det bästa har även gjort så att jag inte tycker om när personer tycker synd om mig eller blir oroliga, för varför ska dom bry sig om lilla mig, det förtjänar jag inte, jag vill inte vara en börda för någon, jag vill inte lasta av mig mina problem på mina vänner, släkt eller familj, det känns bara som att jag är en börda för dom då, dom får liksom bära på mina problem också utöver deras egna.

Det blev lite rörigt iaf, eller ganska mycket, hoppade ganska mycket men skrev typ som det kom upp i huvudet och orkar inte ändra för har typ suttit med en här texten i 2 tim, kl är liksom 00:20 nu..

Det här är väl alla stora saker jag kan berätta om sen finns det väl mer småsaker som kommer fram när ni lär känna mig och om ni undrar något så är det väl bara att fråga, svarar på det mesta. Hoppas ni har fått en idé iaf av vad jag har gått igenom.

Igår var det en ganksa lugn dag på praktiken och dagen kunde inte sluta bättre för mig. Jag fick träffa en person jag inte har träffat på sjukt länge, Jonas, Fan vad jag har saknat den killen. Och jag vill bara säga att även fast vi kanske snackade om några jobbiga saker så fick han mig på så grymt mycket bättre humör och det vill jag tacka honom för. Och så vill jag bara säga det här till dig Jonas, om du nu läser det här, jag finns här om du vill snacka eller hitta på något, det är bara att höra av dig.

Idag så kommer min morfar hit   vi ska fika lite, grilla och fira min födelsedag, som nu var för typ 3 veckor sen, med honom eftersom han inte kunde vara här då.

Sen så skulle jag även ha åkt till Uppsala tidigt imorse på modemässa men jag orkar faktiskt inte just nu psykiskt, just nu måste jag bara umgås med vänner, ha kul med dom och bara glömma verkligheten ett tag.

Det kommer även några till inlägg idag tror jag. Då kommer jag berätta om varför jag mår såhär dåligt ganska ofta, vad det är som har gjort så att jag blivit såhär och sen så kommer jag även berätta i ett annat inlägg idag om några speciella personer i mitt liv, kanske inte kommer nämna namn på alla men vill ändå förklara hur glad jag är att dom finns i mitt liv.   

Jag orkar verkligen inte längre nu, jag vill verkligen inte leva. För vad finns det att leva för? inget.. Jag mår verkligen sjukt dåligt, mina självmordstankar har börjat komma tillbaka och jag har ingen aptit. Jag tvingar i mig allt jag äter för man måste ju äta men jag mår sjukt illa efteråt och vill bara spy upp allt igen. Min pappa kallar mig mes och han menade det verkligen. Jag har förlorat vänner som betytt sjukt mycket för mig, jag är tjock och ful och förtjänar inte folk som bryr sig om mig. Dessutom så har doktorn precis sagt åt mig att prova att sluta ta mina antideppressiva för att få veta om jag behöver dom och som det ser ut just nu så behöver jag dom väldigt mycket.

Fan jag pallar inte mer asså...