Idag var jag i skolan och det har varit en ganska bra dag där, igår var det ju roligast när vi väntade på att min farsa skulle komma och hämta oss där hahaha fyfan  

Idag fick jag veta att jag har anemi, alltså blodbrist, det är därför jag är så grymt trött hela tiden och alltid fryser. Det går att förbättra med hjälp av järntabletter så det ska jag börja ta nu. Sedan så har jag även börjat med antidepressiva igen fast en ny sort så får vi väl se hur dom funkar.

Nu ska jag iväg på taco middag och sedan sticker jag till min sånglärare för att köra igenom låten jag ska sjunga imorrn.

Puss hej.

Jag har börjat ångra inlägget jag skrev förut om mina vänner.. Vad har hänt? Jag står här ensam och fattar inget alls. Dom flesta är irriterade/sura/arga. Dom har slutat prata med en som dom gjorde förut, har satt mig åt sidan typ. Vad är meningen med allt detta?

Jag förstår inte varför folk inte tror en, varför är det så svårt att tro på vad jag gör, vad jag säger? Jag har ALDRIG ljugit för mina vänner, aldrig. Så vad är det som händer? Vad har jag gjort? Något måste det ju vara?

Jag blir så jävla less på att alltid få dessa ord upptryckta i ansiktet hela tiden "folk trycker ner dig. Varför låter du folk trycka ner dig?" Saken är den att det gör jag inte, inte längre. Folk kan säga vad fan dom vill till mig en gång och jag kommer bry mig men inte göra något, nästa gång någon säger något som jag inte gillar så lackar jag. Jag vill bara inte ha fler problem eller bråk i mitt liv, det är därför jag inte gör något första gången, jag orkar inte mer sånt skit. Hur svårt kan det vara att förstå det?!

Jag ska fan sluta försöka med allt. Allt jag gör eller säger blir ju bara så fucking fel eller tas på fel sätt. Jag orkar inte mer, jag slutar försöka med allt, jag går och lägger mig i graven och lämnar alla ifred. Jag är ju ändå bara en börda för folk, så jag har ju inget här att göra...

Orkar inte med mer falska människor...

Mitt liv har alltid varit ett fucking helvete och det har ju inte blivit bättre, det kommer inte bli bättre...

Jag tänkte berätta om mitt liv, varför jag mår så dåligt så att ni förstår mig lite bättre. Jag tar det i tu och ordning genom åren tror jag, då fattar ni lite bättre och det blir inte så rörigt, eller jag ska försöka iaf. Jag  kommer inte berätta allt i detalj men ändå såpass att ni förstår helvetet, hoppas jag. 

Allting började väl egentligen när jag började på dagis när jag var 4, innan gick jag hos dagmamma, jag blev mobbad på dagis och allting fortsatte när jag började skolan. I 1:an till 5:an så blev jag mobbad både fysiskt och psykiskt alltså med verbal mobbing och så. I 5:an så hade jag en lärare som tryckte ner mig psykiskt vilket gjorde att jag fick svårt i skolan sen. I 6:an till 9:an blev det mest verbal mobbing och utfrysning, jag hade jobbiga lärare som tryckte ner mig psykiskt och tyckte att jag inte ens skulle vara på skolan. Dom flesta eleverna mobbade mig psykist, verbalt och med utfrysning. Jag hade inte många vänner i skolan, vad jag kommer ihåg så hade jag en och det var Johanna tills hon fick gå om 7:an och jag började 8:an då pratade vi knappt med varandra, hon började umgås med andra, mina "fiender" och då hade jag ingen i skolan. Det var också när jag började i 6:an som jag fick dessa självmordstankar och har haft dom sen dess. Och allt det här som pågick gick inte att ändra på, alla hade ju fått en och samma uppfattning om mig så alla valde att frysa ut mig och mobba mig. Sen började jag gymnasiet och allting ändrades för dom visste inte vad som hade hänt innan, dom hade ingen uppfattning om mig än och det var så skönt för då kunde jag verkligen vara den jag ville vara och allting löste sig fint med kompisar osv. Men sen under dom senaste 4 åren så har det hänt ganska jobbiga saker. För 4 år sedan så hamnade jag i bråk med min hunds uppfödare, dom snodde min hund, mitt allt, och allt blev värsta bråket, dom kallde mig olika saker, sedan så vart polisen inblandad, jag fick tillbaka hunden med polisens hjälp, jag blev slagen av uppfödaren några veckor senare och hotad däremmelan men gjorde inget tillbaka, hamnade på förhör hos både polisen och soc pga dom och sen så las skiten ner, det blev bara ord mot ord, men jag går fortfarande runt i rädsla när dom är i närheten. Samtidigt så höll min pappa och mamma på att skilja sig, vilket jag tycker är ganska bra men pappa tog det väldigt hårt och försökte göra allt för att få komma tillbaka, tillslut så försökte han göra så att mamma fick skuldkänslor och pappa hamnade i värsta depressionen som han fortfarande är i. Pappa fick diabetes i samband med det här också men tar inte hand om den och det skrämmer mig för att om han fortsätter så här så kommer han vara död snart men han vill inte lyssna, han bara skämtar bort allt. Jag har en jättedålig relation till min pappa, jag tycker han är jätte jobbig av olika anledningar men ett utav dom är väl att han inte vill lyssna på mig när jag berättar vad jag känner eller hur jag upplever det eller hur jag vill att det ska vara, han säger bara att jag ljuger, att det inte alls är så att det är tvärtom, att det är jag som håller på. Han kallar och tycker att jag är massa saker också bla en bitch, jag är mesig, töntig, lögnare osv. Förra året valde han bort mig framför hans saker och lägenheten vilket kändes jätte jobbigt och det var då jag slutade vara där, det fick mig att känna att han inte älskade mig längre som sin dotter. Sen dess har jag varit iskall mot honom och tycer bara det är jobbigt i hans närhet, orkar inte berätta om alla detaljer i det här inlägget.

För 3 år sedan dog min mormor i cancer som spred sig till alla organ tillslut och det tog verkligen jätte hårt på mig, jag älskade min mormor så jävla mycket. 9 mån senare så dog min farmor i samma cancer, och det var som ett slag i magen, vad är oddsen liksom. Jag fick även veta att min morfar har cancer, inte lika svår men ändå, och han mådde verkligen jätte dåligt efter mormor dog. I lite över ett års tid nu så har vi försökt få in morfar på ålderdomshem, men det har varit väldigt det var inte förens han ramlade och slogs medvetslös som det hände någonting, nu har han äntligen kommit in på ett men hans demens har förvärrats, snart så kommer han inte känna igen någon av oss och det kommer bli väldigt jobbigt.

Jag fick nya vänner i gymnasiet och vissa kom tillbaka sen tidigare, men jag förlorade dom flesta igen. Vissa hade inte tid med mig och vissa orkade inte med alla mina problem helt enkelt, vilket gör ganska ont.

För några år sedan fick jag reda på att 2 av mina morbröder, har suttit i fängelse eller sitter i fängelset för ganska grova saker, vilket är ganska ofattbart eftersom jag har umgåtts med dom på släktträffar osv. Tänker inte berätta för vad dom har åkt in för här på bloggen, men den som undrar kanske jag berättar för. Sen så har jag även fått veta att vi även har haft andra kriminella saker i min släkt, tänker inte gå in på vad här. Men det kan vara ganska jobbigt för mig att veta sånt här, man har liksom ingen kontroll då, man vet inte vart man har dom någonstans liksom.

Sen så när jag var typ 5, 6 år så hände en väldigt jobbig grej, tänker inte berätta här på bloggen med tanke på att min släkt och familj kanske hittar den här bloggen och börjar läsa och jag vill inte att dom ska veta, men som sagt den som undrar kanske jag berättar för.

Det är väl det här jag mår dåligt över. Ut över det här så hade jag ju inte så många vänner som sagt, jag har aldrig haft en pojkvän och även försökt ta mitt liv ett antal gånger.

Allt det här har gjort så att jag har väldigt svårt att lita på folk för så fort jag har gjort det så har ju allt gått åt helvete, jag har blivit lämnad, det har blivit bråk osv. Jag har även vädigt svårt att våga göra saker pga allt det här. Jag har väldigt dåligt självförtroende och tycker för det mesta att jag är ful, tjock, inte fötjänar det bästa bla. Och den här tanken om att jag inte förtjänar det bästa har även gjort så att jag inte tycker om när personer tycker synd om mig eller blir oroliga, för varför ska dom bry sig om lilla mig, det förtjänar jag inte, jag vill inte vara en börda för någon, jag vill inte lasta av mig mina problem på mina vänner, släkt eller familj, det känns bara som att jag är en börda för dom då, dom får liksom bära på mina problem också utöver deras egna.

Det blev lite rörigt iaf, eller ganska mycket, hoppade ganska mycket men skrev typ som det kom upp i huvudet och orkar inte ändra för har typ suttit med en här texten i 2 tim, kl är liksom 00:20 nu..

Det här är väl alla stora saker jag kan berätta om sen finns det väl mer småsaker som kommer fram när ni lär känna mig och om ni undrar något så är det väl bara att fråga, svarar på det mesta. Hoppas ni har fått en idé iaf av vad jag har gått igenom.

Jag orkar verkligen inte längre nu, jag vill verkligen inte leva. För vad finns det att leva för? inget.. Jag mår verkligen sjukt dåligt, mina självmordstankar har börjat komma tillbaka och jag har ingen aptit. Jag tvingar i mig allt jag äter för man måste ju äta men jag mår sjukt illa efteråt och vill bara spy upp allt igen. Min pappa kallar mig mes och han menade det verkligen. Jag har förlorat vänner som betytt sjukt mycket för mig, jag är tjock och ful och förtjänar inte folk som bryr sig om mig. Dessutom så har doktorn precis sagt åt mig att prova att sluta ta mina antideppressiva för att få veta om jag behöver dom och som det ser ut just nu så behöver jag dom väldigt mycket.

Fan jag pallar inte mer asså...