Jag tänkte berätta om mitt liv, varför jag mår så dåligt så att ni förstår mig lite bättre. Jag tar det i tu och ordning genom åren tror jag, då fattar ni lite bättre och det blir inte så rörigt, eller jag ska försöka iaf. Jag  kommer inte berätta allt i detalj men ändå såpass att ni förstår helvetet, hoppas jag. 

Allting började väl egentligen när jag började på dagis när jag var 4, innan gick jag hos dagmamma, jag blev mobbad på dagis och allting fortsatte när jag började skolan. I 1:an till 5:an så blev jag mobbad både fysiskt och psykiskt alltså med verbal mobbing och så. I 5:an så hade jag en lärare som tryckte ner mig psykiskt vilket gjorde att jag fick svårt i skolan sen. I 6:an till 9:an blev det mest verbal mobbing och utfrysning, jag hade jobbiga lärare som tryckte ner mig psykiskt och tyckte att jag inte ens skulle vara på skolan. Dom flesta eleverna mobbade mig psykist, verbalt och med utfrysning. Jag hade inte många vänner i skolan, vad jag kommer ihåg så hade jag en och det var Johanna tills hon fick gå om 7:an och jag började 8:an då pratade vi knappt med varandra, hon började umgås med andra, mina "fiender" och då hade jag ingen i skolan. Det var också när jag började i 6:an som jag fick dessa självmordstankar och har haft dom sen dess. Och allt det här som pågick gick inte att ändra på, alla hade ju fått en och samma uppfattning om mig så alla valde att frysa ut mig och mobba mig. Sen började jag gymnasiet och allting ändrades för dom visste inte vad som hade hänt innan, dom hade ingen uppfattning om mig än och det var så skönt för då kunde jag verkligen vara den jag ville vara och allting löste sig fint med kompisar osv. Men sen under dom senaste 4 åren så har det hänt ganska jobbiga saker. För 4 år sedan så hamnade jag i bråk med min hunds uppfödare, dom snodde min hund, mitt allt, och allt blev värsta bråket, dom kallde mig olika saker, sedan så vart polisen inblandad, jag fick tillbaka hunden med polisens hjälp, jag blev slagen av uppfödaren några veckor senare och hotad däremmelan men gjorde inget tillbaka, hamnade på förhör hos både polisen och soc pga dom och sen så las skiten ner, det blev bara ord mot ord, men jag går fortfarande runt i rädsla när dom är i närheten. Samtidigt så höll min pappa och mamma på att skilja sig, vilket jag tycker är ganska bra men pappa tog det väldigt hårt och försökte göra allt för att få komma tillbaka, tillslut så försökte han göra så att mamma fick skuldkänslor och pappa hamnade i värsta depressionen som han fortfarande är i. Pappa fick diabetes i samband med det här också men tar inte hand om den och det skrämmer mig för att om han fortsätter så här så kommer han vara död snart men han vill inte lyssna, han bara skämtar bort allt. Jag har en jättedålig relation till min pappa, jag tycker han är jätte jobbig av olika anledningar men ett utav dom är väl att han inte vill lyssna på mig när jag berättar vad jag känner eller hur jag upplever det eller hur jag vill att det ska vara, han säger bara att jag ljuger, att det inte alls är så att det är tvärtom, att det är jag som håller på. Han kallar och tycker att jag är massa saker också bla en bitch, jag är mesig, töntig, lögnare osv. Förra året valde han bort mig framför hans saker och lägenheten vilket kändes jätte jobbigt och det var då jag slutade vara där, det fick mig att känna att han inte älskade mig längre som sin dotter. Sen dess har jag varit iskall mot honom och tycer bara det är jobbigt i hans närhet, orkar inte berätta om alla detaljer i det här inlägget.

För 3 år sedan dog min mormor i cancer som spred sig till alla organ tillslut och det tog verkligen jätte hårt på mig, jag älskade min mormor så jävla mycket. 9 mån senare så dog min farmor i samma cancer, och det var som ett slag i magen, vad är oddsen liksom. Jag fick även veta att min morfar har cancer, inte lika svår men ändå, och han mådde verkligen jätte dåligt efter mormor dog. I lite över ett års tid nu så har vi försökt få in morfar på ålderdomshem, men det har varit väldigt det var inte förens han ramlade och slogs medvetslös som det hände någonting, nu har han äntligen kommit in på ett men hans demens har förvärrats, snart så kommer han inte känna igen någon av oss och det kommer bli väldigt jobbigt.

Jag fick nya vänner i gymnasiet och vissa kom tillbaka sen tidigare, men jag förlorade dom flesta igen. Vissa hade inte tid med mig och vissa orkade inte med alla mina problem helt enkelt, vilket gör ganska ont.

För några år sedan fick jag reda på att 2 av mina morbröder, har suttit i fängelse eller sitter i fängelset för ganska grova saker, vilket är ganska ofattbart eftersom jag har umgåtts med dom på släktträffar osv. Tänker inte berätta för vad dom har åkt in för här på bloggen, men den som undrar kanske jag berättar för. Sen så har jag även fått veta att vi även har haft andra kriminella saker i min släkt, tänker inte gå in på vad här. Men det kan vara ganska jobbigt för mig att veta sånt här, man har liksom ingen kontroll då, man vet inte vart man har dom någonstans liksom.

Sen så när jag var typ 5, 6 år så hände en väldigt jobbig grej, tänker inte berätta här på bloggen med tanke på att min släkt och familj kanske hittar den här bloggen och börjar läsa och jag vill inte att dom ska veta, men som sagt den som undrar kanske jag berättar för.

Det är väl det här jag mår dåligt över. Ut över det här så hade jag ju inte så många vänner som sagt, jag har aldrig haft en pojkvän och även försökt ta mitt liv ett antal gånger.

Allt det här har gjort så att jag har väldigt svårt att lita på folk för så fort jag har gjort det så har ju allt gått åt helvete, jag har blivit lämnad, det har blivit bråk osv. Jag har även vädigt svårt att våga göra saker pga allt det här. Jag har väldigt dåligt självförtroende och tycker för det mesta att jag är ful, tjock, inte fötjänar det bästa bla. Och den här tanken om att jag inte förtjänar det bästa har även gjort så att jag inte tycker om när personer tycker synd om mig eller blir oroliga, för varför ska dom bry sig om lilla mig, det förtjänar jag inte, jag vill inte vara en börda för någon, jag vill inte lasta av mig mina problem på mina vänner, släkt eller familj, det känns bara som att jag är en börda för dom då, dom får liksom bära på mina problem också utöver deras egna.

Det blev lite rörigt iaf, eller ganska mycket, hoppade ganska mycket men skrev typ som det kom upp i huvudet och orkar inte ändra för har typ suttit med en här texten i 2 tim, kl är liksom 00:20 nu..

Det här är väl alla stora saker jag kan berätta om sen finns det väl mer småsaker som kommer fram när ni lär känna mig och om ni undrar något så är det väl bara att fråga, svarar på det mesta. Hoppas ni har fått en idé iaf av vad jag har gått igenom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska det vara så här i ett förhållande där man bara bråkar hela tiden om små saker? Jag vet att jag också gör stora fel i detta och jag försöker sluta men det är lättare sagt än gjort. JAg är uppväxt så, har själv blivit behandlad så, visst jag vet at...

Jag har gjort bort mig totalt, hatar mig själv och mitt liv. Har jagat bort alla som älskat mig. Har sån jävla ångest, mer än någonsin. Jag tror inte att någon kommer förlåta mig, har gjort så att folk hatar mig. Hur ska jag kunna gå vidare med mitt ...

Jag brydde mig, jag var snäll, jag hjälpte dig, trodde på dig, litade på dig, du svek mig, lurade mig. Du är en jävligt falsk människa, jag dog nästan pga av dig men varför skulle du bry dig. Insåg idag att varför ska jag fortsätta tänka på det, jag ...

Har varit lite deppig ett tag nu MEN är så jävla glad idag av olika orsaker och tänkte rabbla upp varför bara för att    1. Det är vinter och julvecka. 2. Jag lyssnar på världens bästa julmusik och ni kan aldrig gissa vad det är. Julmusik får m...

Knarkar Secondhand serenades album A twist in my story just nu och har gjort i några dagar. Var inte i skolan idag, orkade helt enkelt inte. Somnade gråtandes igår kväll för dom som nu bryr sig och vill veta. Har prov imorrn, men har svårt att ...